Hem / Tidigare RIF / RIF2014 / Historiska framtider / Idrottens strategiska vägval

Idrottens strategiska vägval

Helena Tolvhed 

Fil. Dr, Stockholms universitet, Historiska institutionen

Vad lär oss historien? Ja den lär oss ju inte minst att idrott inte är något simpelt tidsfördriv utan implikationer för kultur och samhälle. Idrotten har skapats i samklang med, och genomsyras alltjämt av, de ideologier och maktrelationer som finns i samhället i stort. Såväl historiker som pedagoger och samhällsforskare har pekat på hur idrott inte endast fostrar kroppar, utan också bidrar till att forma individuella såväl som kollektiva identiteter. Idrotten har genom historien främjat nationalism men också lokal gemenskap; folkhälsa men också tävlings- och prestationslogik.
 
Idrotten har också ända fram i vår tid präglats av den fostran till manlighet som var inbyggd i den redan från början, vid den moderna idrottens framväxt under andra hälften av 1800-talet. Idrotten skulle skapa ”manliga” kroppar och karaktärer, lämpade för strid men också för att prestera och konkurrera i det nya moderna borgerliga samhället.

Mycket har förändrats, och kvinnor är idag en självklar del av den svenska idrottsrörelsen. Samtidigt kan vi inte blunda för att historien alltjämt sätter vissa spår. Vi vet att flickors och kvinnors idrott marginaliseras än idag; i medier, av sponsorer och ibland också i idrottsföreningar. Idrotten var, som Eva Olofssons liksom min egen forskning visat, knappast någon föregångare i frågan om jämställdhet – förändringar skedde snarare som ett resultat av ett starkt tryck från omvärlden. Men från slutet av 1970-talet bedrev RF ett aktivt arbete för att främja kvinnors idrottande och ledarskap; det ordnades konferenser, bildades arbetsgrupper och skrevs handlingsprogram.
 
En period av intensivt arbete för att föra upp en fråga på agendan behöver emellertid följas av konsolidering av ett ”tänk” som genomsyrar rörelsens rutiner och praktiker. Här finns det idag oroväckande tecken i jämställdhetsfrågan. Tas den för given, som någonting man inte längre behöver arbeta aktivt med? Är det rentav så att skrivningar om jämställdhet i policydokument får fungera som ”alibi”, utan att få genomslag i den faktiska handlingspraktiken?

Gertrud Åströms utredning av RF:s jämställdhetsarbete 2005-2010 tyder på att det är just så. Hon framhåller brister i jämställdhetspolitikens genomförande, att de målformuleringar där jämställdhet är inskrivet bara i liten grad tillåts styra verksamhet och resursfördelning (Åström s. 40-41). I praktiken blir det inga konsekvenser när medel ändå fördelas snett. Åström menar att detta skedde i Handslaget, där jämställdhetsaspekter inte gavs någon framträdande roll vid återrapportering och utvärdering av projekt (s. 22, 29-31). Den signal som ges till föreningar är att jämställdhet bör finnas med i en ansökan, men att det inte är så noga med att följa detta när man väl fått pengarna.
 
Jämställdhetspolitiska skrivningar och målsättningar står också ofta för sig själva, i särskilda avsnitt, utan att återkoppling till dem sker exempelvis i avsnitten om utbildning (Åström s. 25, 29, 38). Åströms sammantagna bedömning är att RF:s jämställdhetsarbete har försvagats sedan 2005. Jag vill ställa frågan om hur RF arbetar med resultaten av denna rapport, liksom andra som inte är entydigt berömmande? Poängen med forsknings- och utvärderingsuppdrag måste vara att resultaten på ett eller annat sätt ska få genomslag i organisationens verksamhet.

Jag vill också här lyfta en fråga där vi just nu alldeles uppenbart lever mitt i historien. Häromveckan kom nyheten att hockeylaget Kiruna IF tappar sponsorer efter sin omtalade HBTQ-satsning. Detta är ännu ett exempel på att idrottens maskulina och heteronormerade historia knappast är avlägsen, utan snarare väldigt närvarande. Jämför med andra former av populärkultur som exempelvis schlagerfestivalen, ett likaledes folkkärt fenomen!
 
Men vi är inte historiens fånge. Idrotten har på senare år börjat uppmärksamma HBTQ-frågor, efter att länge haft inställningen att ”det är inget som angår oss”. Det är hög tid! Arbetet får dock inte stanna vid en ”i princip”-öppenhet eller fina skrivningar i policydokument. Ett genomgripande arbete måste nu ske för att idrotten inte bara ska vara tolerant, utan faktiskt också välkomnande och inbjudande för alla. Det finns nämligen en väsentlig kvalitativ skillnad mellan dessa förhållningssätt.
 
Här behövs nu ett seriöst och medvetet värdegrundsarbete utifrån frågan om hur vi gör idrotten just öppen och välkomnande. Om det faktiskt är så att det finns färre HBTQ-personer inom idrotten än i samhället i övrigt, så är den slutsats som bör dras inte ”det angår inte oss”. Tvärtom – då måste vi ställa oss frågan om varför det är så! Det är en fråga om demokratisk trovärdighet för den som kallar sig för Sveriges största folkrörelse. Den historiska parallellen med ”kvinnofrågan” är här uppenbar.

Det finns självklara värden i en bredare representation och i att flera perspektiv får komma till tals där makten finns. Barn och unga i idrotten ska inte få med sig ett budskap om att, till exempel, en viss grupp personer utövar idrott, medan andra grupper leder och bestämmer. Ute i föreningar pågår sina håll redan ett seriöst normkritiskt och jämlikhetsinriktat arbete, till exempel i Örebro (Unga satsar jämt), Umeå (Fair Pay Foundation), Kiruna IF och i AIK. Dessa erfarenheter bör tas till vara av idrottsrörelsen som helhet!
 
Ett strategiskt demokratiarbete kan innefatta att – så som gjordes för damidrotten på 1970- och 1980-talen – skapa RF-ledda ”separatistiska” plattformar, exempelvis för HBTQ-ungdomar, utifrån tanken att utbyte av erfarenheter är ett viktigt första steg från en marginaliserad position. I dag behöver detta inte alltid ske genom fysiska träffar, utan kan nog ofta med fördel bedrivas via internet. Och vidare: gör utbildningar och det aktiva värdegrundsarbetet obligatoriska. Idrotten var knappast ”först på bollen” i HBTQ-frågan heller, det kan vi konstatera. Men chansen finns fortfarande till en historieskrivning som säger att ”när de väl kommit upp ur startblocken tog det fart ordentligt”.
 
Avslutningsvis: idrottsrörelsens mest strategiska vägval kan på ett övergripande plan faktiskt vara att ge upp tanken om att i alla lägen vara störst, bäst och vackrast. Motions- och träningslandskapet har på ett genomgripande sätt förändrats under de senaste decennierna, med växande ”konkurrens” från andra träningsformer och gymanläggningar. Fundera över verksamhetens värde i andra termer än volym. Vad är det vi är bra på? Vilket är vårt bidrag till samhället? Jag tror att bidraget, vilket redan formuleras i RF:s centrala dokument, handlar just om gemenskap, jämlikhet och deltagande. Det förutsätter en tydlig linje, signaler om vad som gäller till idrottsrörelsens alla delar, utbildning och normkritiskt värdegrundsarbete.

Referenser:
Eva Olofsson, Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet (avhandling) Umeå universitet 1989.
 
Gertrud Åström, Utvärdering av idrottens jämställdhetsarbete mellan åren 2005-2010, FoU-rapport 2011:1, Riksidrottsförbundet