Hem / Tidigare RIF / RIF2014 / Historiska framtider / Idrottsrörelsens strategiska vägval

Idrottsrörelsens strategiska vägval

Hans Bolling

Fil dr i historia, särskilt idrottshistoria

Det är sällan ett besluts konsekvenser och därmed betydelse står klart för beslutsfattare i det ögonblick det fattas; Minervas uggla flyger först i skymningen. Det finns dock en kategori av beslut som alltid har reella konsekvenser för en aktivitetsburen folkrörelse och därmed är av stor strategisk betydelse: Vilka ska få vara med och utöva aktiviteterna? Nedan kommer tre exempel som ur olika perspektiv, individer, organisationer och aktiviteter, har haft betydelse för vilka som kunnat utöva idrott inom idrottsrörelsen (RF) att uppmärksammas.

Frågan hör samman med den större: Hur har idrottsrörelsen gått till väga för att steg för steg få begreppet alla att verkligen handla om hela Sveriges befolkning? Idrott åt alla har varit en målsättning inom idrottsrörelsen sedan förra sekelskiftet. Alla har dock inte varit en konstant. När begreppet började användas var det snarast unga män med fysiska förutsättningar att utöva tävlingsidrott det syftade på. 

 

1. Vem får vara med?

När den svenska idrottsrörelsen fick fast organisatorisk grund runt sekelskiftet 1900 inkluderades ett ideal med rötter i ett engelskt aristokratiskt manlighets- och bildningsideal, amatöridealet. Det innebar att idrott skulle utövas för sin egen skull och inte för materiell vinnings skull. Regeln att det inte var tillåtet att tjäna pengar på sitt engagemang i idrotten, gällde såväl utövare som ledare, och de som bröt mot den diskvalificerades: Jim Thorpe, Paavo Nurmi, Gunder Hägg och Arne Andersson är välkända exempel. Amatörbestämmelserna avskaffades i Sverige utan någon egentlig diskussion 1967 men levde kvar inom t.ex. den olympiska rörelsen in i 1980-talet. De har med visst fog förlöjligats sedan den avskaffades. Dess förespråkare har kritiserats bland annat för en osympatisk inställning till idrottsutövare ur arbetarklassen och dess betydelse för den stora massan av idrottsutövare var obetydlig.

Väl värt att ha i åtanke är dock att de värden dess förespråkare trodde sig värna är några av idrottens grundläggande värden. Det svårt att ha principiella invändningar mot dem– för vilka är de grundläggande felen med en idrott där tonvikten ligger på att visa behärskning vid framgång och gott humör i motgång, övertygelsen om att regler ska följas frivilligt och att domarens beslut accepteras? Värden som vi fortfarande sätter högt men kommit att verka för med andra medel och regler.  

 

2. Vilka får vara med?

Den svenska idrottsrörelsen byggdes vid bildandet upp kring specialidrottsförbund som organiserade sina respektive idrottsgrenar. Ett annat sätt att organisera idrottsutövare är att samla olika kategorier av idrottsutövare i gemensamma förbund. Ett kategoriförbund som tidigt kom att inordnas i RF är Skolidrottsförbundet (1916), andra släpptes inte in förrän efter 1960. Svenska akademiska idrottsförbundet, bildat 1913, sökte under 1930-talet inträde i RF vid ett flertal tillfällen. Det vägrades dock medlemskap med argumentet att den akademiska idrotten kunde hänskjutas till korporationsidrotten, en form av idrottsutövning som sades stå i konflikt till den idrott som bedrevs inom RF. Korporationsidrotten hade expanderat under 1930-talet, vilket oroade centralt placerade idrottsledare som till och med lade fram ett förslag om förbud för medlemmar av RF:s föreningar att delta i tävlingar som arrangerades av utom förbundet stående organisationer.

örhållandet mellan korporationsidrotten och RF-idrotten förblev också spänt, åren 1945–76 när det fanns ett självständigt nationellt korporationsidrottsförbund finns det till och med fog för att tala om ett konfliktfyllt förhållande. En annan orsak till att det akademiska förbundet inte släpptes in i gemenskapen låg i en fruktan för den akademiska idrottens förment sociala exklusivitet och den belastning i opinionen detta skulle kunna medföra för RF. När RF bildades hade det bland annat beslutats att de aktiviteter som skulle ingå i förbundet skulle vara "gymnastik och idrottsgrenar, vilka antingen icke kräva material, av dyrbart slag eller ock fordra gemensam material, vadan segling och hästsport icke bör upptagas". Lösningen på denna fråga har kommit av ett mer inkluderande förhållningssätt till idrottsförbund.  

 

3. Vad ska vi göra?

Vid 1900-talets mitt var det de män som utövade sin idrott utanför den föreningsdrivna tävlingsidrotten som skulle inkluderas i alla. Initiativet till detta kom från RF-ledningen och kan ses som ett svar på kritik som riktades mot förbundet för en ensidig inriktning mot tävlingsidrotten. Flera idrottsförbund hade också före andra världskriget överlåtit idrottsutövare som inte ville inordna sitt idrottande inom den rådande normen till främjandeorganisationer som skapats just för detta. Hösten 1947 beslöt man att genomföra en samlad motionsidrottssatsning och inrätta en speciell kommitté, motionsidrottskommittén. Kommitténs uppgift var att stärka idrottsförbunds och -föreningars intresse för motionsidrott och på så sätt få människor som var passiva att bli aktiva idrottsutövare med förbättrad hälsa som mål för sitt idrottsutövande. Enligt RF:s vd hade man tidigare föreställt sig att motionsidrotten skulle komma som en logisk följd av tävlingsidrotten, en variant av topp föder bredd argumentet. Man hade därför trott att man inte behövde lägga några resurser på motionsidrotten. Denna tanke hade visat sig vara felaktig och man var därför beredd att skjuta till resurser för att utveckla motionsidrotten och på så sätt verka för Idrott åt alla.

De som var tänkta att organisera verksamheten var dock inte speciellt intresserade. Från specialförbundshåll ställde man sig frågande inför vilka idrottsgrenar som var lämpliga och vilken målgruppen var. Flera av dem ansåg att just deras idrottsgren antingen inte passade som motionsidrottsaktivitet eller att man inte hade resurser att ta sig an den nya grupp av idrottsutövare som motionärerna utgjorde. Det hänvisades även till främjandeorganisationerna. Inte heller distriktsförbunden var intresserade. De riktade istället kritik mot RF:s och idrottsföreningarnas dittillsvarande agerande. Då det tagit mellan 30 och 40 år att mobilisera detta intresse för motionsaktiviteter, var man tveksam till vad som nu kunde tillföras från centralt håll. De ansåg dessutom att det var riskabelt att börja bygga upp en motionsidrottsorganisation från toppen.

Efter fyra år utan att få igång någon verksamhet lades kommittén ner. Men även om den inte åstadkom några egentliga konkreta resultat så ledde verksamheten till en förändring av hur man talade om idrott inom idrottsrörelsen. Motionsidrott blev en aktivitet som uppmärksammades. Och i den handbok som RF gav ut 1949 sades att 90 procent av all idrottsutövning inom RF utgjordes av motionsidrott. Detta var något helt nytt om man jämför med den handbok som gavs ut sex år tidigare i vilken motionsidrotten inte nämndes över huvud taget som en viktig del av den idrott som utövades. Hur kunde det komma sig att motionsidrott på så kort tid kom att bli den överlägset största aktiviteten inom RF? Det är inte troligt att det rörde sig om en förändring av de aktiviteter som faktiskt utövade men man finner en förändring beträffande ordval. Ett nytt sätt att tala om idrott och nyttan av idrott hade uppstått. Ett mer flexibelt och inkluderande idrottsbegrepp hade börjat användas, vilket innebar att nya aktiviteter också kunde ta plats och börja utövas. Vilket visar vilken makt ord och begrepp kan ha över tanken.