Hem / Tidigare RIF / RIF2014 / Historiska framtider / Milstolpar i den svenska idrottsrörelsens utveckling från 1912

Milstolpar i den svenska idrottsrörelsens utveckling från 1912

Jan Lindroth  

Professor emeritus i Historia särskilt idrottshistoria, Stockholms Universitet

Fokus: idrotten som folkrörelse = idrottsrörelsen = föreningsidrotten

Signifikans: eventuella tankeställare för den fortsatta utvecklingen

Differentiering: försök iaktta skillnad tävling/prestation/elit contra motion/hälsa/bredd

1. Med OS 1912 (och en ständig sol) hamnar den moderna tävlingsidrotten i den svenska offentlighetens ljus. Där har den förblivit under successivt allt starkare förankring. Genombrottet 1912 är signifikant av två skäl: vikten av dels storarrangemang på hemmaplan, dels tävlingsframgångar. Här sammanföll dessa två faktorer optimalt. En ouppnåelig höjdpunkt.
 
2. 1913: Det första generella riksdagsanslaget (100.000 kronor)  beviljas efter hård debatt och knapp röstövervikt (181--170). OS-sommaren blev argument för anslag, som tidigare avvisats flera gånger.  Beslutet föregicks av landsomfattande, systematisk uppvaktning av riksdagsmännen (telegram, deputationer, dagspress).
 
Signifikans: växande föreningsidrott, lyckat storarrangemang, tävlingsframgångar och intensiv politikerpåverkan kan skapa genombrott.
 
3. 1921: Förtroendekrisen. Tvivelaktiga händelser i samband med boxningssporten ledde till omfattande idrottskritik i riksdag och dagspress. Den drabbade (delvis orättvist) hela tävlingsidrotten. Fotbollen kritiserades för huligana och onyktra tendenser. Resultat: Idrotten (RF) fick lägre riksdagsanslag och försämrat rykte lång tid framöver.
 
4. 1931: Idrottsrörelsen får en enhetlig ledning på riksplanet. RF blir ensam topporganisation, den närmaste rivalen och medarbetaren (Sveriges centralförening för idrottens främjande) drar sig tillbaka. Initiativtagaren till denna riksorganisatoriska milstolpe var kronprinsen med strategisk placering som ordförande i båda organisationerna. Signifikans: Påvisar tidig strävan efter den korporativa principen "ett politikområde -- en ansvarig huvudorganisation". Korpidrotten integrerades med RF på 1970-talet, Friluftsfrämjandet har eget revir. Senare tids dualism RF--SOK framstår från denna synpunkt som en anomali.
 
5. 1949: Gymnastikens ställning normaliseras efter hjäp från RF vid ekonomiskt konkurshot. Tidigare hade gymnastiken, med stolt historia från Per Henrik Ling och hans 1813 grundade Gymnastiska centralinstitut, intagit en särställning inom RF, utvecklat egen ideologi, fått oproportionerligt stort statsstöd. Nu normalisering.
 
Signifikans: Aktualiserar enskilda grenars (SF:s) eventuella anspråk på särställning pga storlek (fotbollen?), samhällsnytta eller kontakter med makthavare.
 
6. 1940-1968: Idrottens samhällsnytta blir allmänt erkänd. En lång riksdagsdebatt 1949 innehåller ingen kritik, mycket beröm och höga förväntningar. Socialt preventiva vinster framhävs mot bakgrund av den föreningslösa ungdomens problem. Tidigare idrottstvivlare (radikal arbetarrörelse, bondebefolkning, bekännelsekristna, kulturkonservativa gymnastikanhängare, nykterister) tystnade. 
 
Signifikans: Enstaka inslag i tävlingsidrotten kritiseras (fattas bara annat), som helhet avvisas den inte av någon samhällsgruppering. Motionsidrotten har bara prisats som hälsobefrämjande sedan 1700-talet och är nu högsta mode med tungt vetenskapligt stöd.
 
7. 1969: Utredningen Idrott åt alla (SOU 1969:29). Den viktigaste, bredaste och starkast sammansatta idrottsutredningen hittills. Här skördar idrottsrörelsen (RF) frukterna av sitt följsamma samarbete med statsmakterna. Idrotten stärks inom en rad områden alltifrån RF:s kansli till forskningen.

Signifikans: Kraftigt ökat statligt stöd, när förutsättningarna är optimala (statliga spenderbyxorna på, idrotten framställs som kanske största folkrörelse, folkrörelsebegreppet florerar som honnörsord, folkrörelserna debatteras och utforskas.


  8. 1970-1990: Ideologisk aktivering. Varför idrott? Tidigare faktaspäckade tidningen Svensk Idrott blir debattglad, debattböcker publiceras, idrottens roll som folkrörelse framhävs och diskuteras, stimulerande röster från 68-rörelsen försöker förgäves komma åt tävlingsprincipen. En expanderande Idrottsforskning ger sina bidrag. Idrottshistoriska föreningar understryker de vidgade vyerna. 
 
9. 1970-1990: Samtidigt tillspetsas den gamla motsättningen amatörism -- professionalism. RF:s amatörbestämmelse utgår 1967 och IOK mjuknar. Men kommersialiseringen ses snarare som hot än möjlighet i breda kretsar inom och utanför idrottsrörelsen. Signifikans: Ett inom tävlingsidrotten tidigt infört regelsystem utan motsvarighet i övriga samhället börjar äntligen avvecklas. Amatörbestämmelserna påvisar vanskligheten i idrottsregler som avviker från allmänna lagar och värderingar. 
 
10. 1990-nu: Avideologisering, kommersialisering,medialisering. Nyligen lade RF ner tidningen Svensk Idrott efter att på slutet ha bojkottat debatt av dignitet. Det symboliserar ett reducerat intresse för ideologi och diskussion. Folkrörelsebegreppet fungerar mer som etikett än levande kraft. Kommersialiseringen är erkänd, varumärket har ersatt amatörstämpeln. Kvar som ett bud från förr står det imponerande starka ideella ledarskapet på gräsrotsnivå. Kommersialiseringen i kombination med det gigantiska mediala intresset för enstaka delar av tävlingsidrotten kännetecknar den offentliga idrottsbilden av idag. Motions- och ungdomsidrotten har den djupare betydelsen för samhället.

 

P.S. Tre inte tidsbundna iakttagelser:
1)  Den kvinnliga idrottens utveckling speglar en pinsam utestängningsstrategi från idrottsledare och sportjournalister i osalig kombination.

2)  En mindre uppenbar men faktisk utestängning har den ordinära Föreningsidrotten i alla tider svarat för genom att ensidigt prioritera den talangfulla (manliga) ungdomen och prestationen. Den motionssökande allmänheten, i första hand medelålders och äldre, har löst sitt behov av fysisk aktivitet på andra sätt (promenader, jogging, gym, rörligt friluftsliv etc.). Vad kunde föreningsidrotten ha gjort?

För det tredje slås man som historiker av skolidrottens remarkabla dekadans under 1900-talets lopp. Det gäller både den schemalagda (obligatoriska) tiden och den frivilliga (skolidrottsföreningarna). Det ger den allmänna föreningsidrotten större betydelse än någonsin beträffande ungdomen. D.S.