Hem / Tidigare RIF / RIF2014 / Historiska framtider / Strategiska vägval för svensk idrott under de senaste 100 åren

Strategiska vägval för svensk idrott under de senaste 100 åren

Johan R Norberg 

Fil dr i historia och docent i idrottsvetenskap, Malmö Högskola

Jag har blivit ombedd att reflektera över viktiga strategiska vägval som svensk idrott stått inför under de senaste 100 åren. I denna text ges tre exempel. Resonemangen tar sin utgångspunkt i min bakgrund som idrotthistoriker med särskilt intresse för idrottspolitiska frågor. 

Mitt första exempel handlar om sammanhållning. Ur ett svenskt perspektiv kan det framstå som naturligt och självklart att landets klubbar och idrottsförbund är samlade i ett gemensamt organisationskomplex, Riksidrottsförbundet. Denna enhetlighet är emellertid långtifrån självklar. Vi behöver inte gå längre än till våra nordiska grannländer för att finna idrottsrörelser som är betydligt mer splittrade över parallella och delvis konkurrerande sammanslutningar.

Även i Sverige har det funnits tillfällen då idrottsrörelsen varit nära att splittras. Under mellankrigstiden var det Svenska gymnastikförbundet som växte sig starkt och begärde en särställning inom Riksidrottsförbundet med hänvisning till gymnastikens anrika historia, dess goda anseende och specifika hälsoprofil. I den konflikt som därmed uppstod låg ständigt ett hot om att gymnastiken skulle överge RF-familjen. Under efterkrigstiden blev det Korpen (bildat 1945 under namnet Svenska Korporationsidrottsförbundet) som på motsvarande sätt utmanade sammanhållningen genom att vägra ansluta sig till Riksidrottsförbundet och istället positionera sig som en alternativ och tävlingsfri folkrörelse på motionsidrottens område. Under 1970-talet skapades Friskis&Svettis. Verksamheten växte snabbt i popularitet men dess starka hälsoprofil och motstånd mot tävlings- och elitidrott medförde att relationen till RF-idrotten blev minst sagt komplicerad.

Orsakerna bakom dessa konflikter var flera. Makt och inflytande inom idrottsrörelsen spelade givetvis en roll. För Gymnastikförbundet och Korpen tillkom att man hoppades på höjda statsanslag genom att framställa sig som den övriga RF-idrottens jämlike. Men på ett mer övergripande plan så handlade tvisterna främst om synen på idrott som samhällsföreteelse. Samtliga utmanare av Riksidrottsförbundets dominans representerade nämligen olika former av tävlingsfri motionsidrott och de menade inte utan visst fog att RF-idrotten företrädde ett mer tävlingsinriktat idrottsideal.

Samtliga tvister har idag fått en lösning i sammanhållningens tecken. Gymnastikförbundets kamp för särställning inom RF-familjen upphörde 1949. Förbundet hade drabbat av ekonomisk kris och Riksidrottsförbundet var visserligen villigt att hjälpa till ekonomiskt, men endast under förutsättning att gymnastiken gav upp sina krav på privilegier och särbehandling. Korpen anslöt sig till Riksidrottsförbundet 1976 efter långa förhandlingar där även regeringen varit inblandad. På nationell nivå är Friskis&Svettis alltjämt en självständig organisation, men de lokala föreningarna är alla anslutna till något av RF:s specialidrottsförbund.

Finns det en lärdom i detta? Ja, det skulle möjligtvis vara insikten att idrott är ett föränderligt fenomen där nya idéer och ideal växer upp och utmanar etablerade praktiker och verksamhetsformer. Under 1900-talet var det motionsidrotten som representerade detta nya och annorlunda – och de konflikter som uppstod vittnar om att motionsidrottens företrädare inledningsvis hade svårt att känna sig hemma i RF-familjen. Men vilka nya idrottsaktiviteter och idrottsideal kommer vi att se under 2000-talet? Och hur rustat är Riksidrottsförbundet att möta, acceptera och välkomna dessa? Detta är viktiga frågor för om Riksidrottsförbundet även i framtiden ska förbli idrottsrörelsens självklara mittpunkt och samlande kraft.

Mitt andra exempel handlar om idrottsrörelsens relation till staten. I denna relation ryms ett oundvikligt dilemma. Å ena sidan kan offentliga medel utgöra ett viktigt stöd för idrottsrörelsen att bedriva och utveckla sin verksamhet. Å andra sidan finns alltid risken att politiska beslutsfattare utnyttjar sina bidrag för att påverka, ställa krav och styra – något som undergräver principen om idrottsrörelsen som en självständig och föreningsdemokratiskt uppbyggd folkrörelse.

I detta dilemma valde idrottsrörelsen genast en samarbetsstrategi. Knappt hade de första idrottsföreningarna sett dagens ljus förrän de ansökte om statligt stöd för sin verksamhet. Det första anslaget (av engångskaraktär) utdelades redan 1877. Därefter följde ett permanent statsbidrag till idrottsverksamhet med början 1913.

Idrottsrörelsens samarbete med staten har blivit mycket framgångsrikt. Anslagen till idrotten har ökat successivt under 100 år och uppgår idag till cirka 1,7 miljarder kronor om året. Samtidigt har det statliga inflytandet begränsats genom att Riksidrottsförbundet fått rollen som ställföreträdande offentlig myndighet i idrottsfrågor. Konflikterna har varit få med följden att idrottspolitiken närmast blivit ett typexempel på den samförståndsanda och kompromissvilja som ofta framhålls som utmärkande för svensk välfärdspolitik under 1900-talet.

Men samarbetet har även haft ett pris. Med statligt stöd följde även krav på statlig insyn i RF:s bidragshantering. Resultatet blev att regeringen under större delen av 1900-talet hade en egen representant i Riksidrottsförbundets högsta styrelse. Därtill har det ibland uppstått diskussion om både nivåerna på statens stöd och hur medlen bäst bör utnyttjas. Sådana diskussioner är närmast oundvikliga med tanke på parternas delvis olika prioriteringar och utgångspunkter. Med dessa motsättningar förtar inte slutsatsen att idrottsrörelsens samarbete med staten varit ett viktigt och framgångsrikt vägval. Och lärdomen kan följaktligen formuleras som att idrottsrörelsen kanske måste acceptera att en dialog med de politiska beslutsfattarna om idrottens inriktning och utformning är det pris som måste betalas för ett statsanslag i miljardklassen. Det offentliga stödet är ju trots allt ytterst en möjlighet – men inte en rättighet.

Mitt tredje exempel handlar om ideologi. Under idrottsrörelsens framväxt och etableringsfas var intresset för ideologi mycket måttligt. Visst fanns det idéer om att verksamheten främjade folkhälsa, ungdomsfostran och goda värderingar – men till skillnad från många andra folkrörelser låg idrottsrörelsens fokus på själva utövandet av sin verksamhet snarare än på att beskriva dess samhällsnytta i ord och skrift. Först under slutet av 1900-talet förändrades bilden. Ett visst ökat intresse för idrottslig ideologidebatt kunde skönjas under 1970- och 1980-talet under ledning av framträdande idrottsledare som Karl Frithiofson, Lars Liljegren och Bengt Wallin. Den stora vändpunkten kom dock först 1995 med idédokumentet Idrotten vill. I denna visionära skrift togs för första gången ett helhetsgrepp på idrottsrörelsens många och skilda aktiviteter. Därtill gjordes ett allvarligt försök att förena det till synes oförenliga: föreningsfostran och tävlingsfostran, lek och allvar, bredd och elit. 

Idrotten vill har reviderats vid flera tillfällen. Det visar att texten är ett i hög grad levande dokument. Det strategiska vägvalet var därmed inte främst att en vision formulerades. Mer betydelsefullt blev själva principen att idrottsrörelsen skulle ha en fastslagen värdegrund som utgångspunkt för sin verksamhet.

Utan tvekan har Idrotten vill fått stor betydelse för svensk idrott. I kontakten med politiker och utanförstående har dokumentet kunnat användas som en samlad beskrivning för de principer och ideal som hela idrottsrörelsen står bakom: detta är vi! Detta är vad vi vill! Internt har dokumentet legat till grund för en stor mängd utvecklingsinsatser – inte minst miljardsatsningarna Handslaget och Idrottslyftet har haft Idrotten vill som utgångspunkt. Slutligen har idédokumentet även blivit ett rättesnöre för landets idrottsklubbar och förbund. Det innehåller principer och handlingsrekommendationer som alla klubbar och förbund förväntas leva upp till – och där indraget ekonomiskt stöd kan bli resultatet om brister eller felgrepp uppdagas. På så sätt har Idrotten vill blivit ett viktigt redskap för idrottsrörelsen att möta både dagens och morgondagens idrottsliga och samhälleliga utmaningar.