Hem / Utbildning & Fakta / Vad är doping?

Vad är doping?

Doping är användning av förbjudna medel och metoder som kan påverka prestationsförmågan. Inom idrotten är det världsantidopingbyrån WADA:s dopinglista som definierar vilka metoder och substanser som är förbjudna.

Det finns tre kriterier, varav två ska uppfyllas för att en metod eller substans ska föras upp på WADA:s dopinglista. 

  • Potentiellt prestationshöjande
  • Potentiell hälsorisk
  • Mot "spirit of sports"

Därutöver finns metoder eller substanser som kan maskera annat bruk av doping vilka också kan föras in på dopinglistan. 

Alla som utövar organiserad idrott i Sverige omfattas av WADA:s globala dopingregler. I Sverige finns även en särskild dopningslag som gäller alla personer som vistas i landet. Dopningslagen gäller endast anabola steroider, testosteron och tillväxthormon. Dessa typer av droger förekommer i betydligt större utsträckning utanför den organiserade idrotten och missbruket är ett samhälls- och folkhälsoproblem.

Därför är doping förbjudet

Argumenten för det är många men kan sammanfattas i fyra punkter:

  • Det är fusk att dopa sig. En känsla för ärlighet och rent spel ligger i idrottens natur. Det är meningslöst att tävla om inte alla följer gemensamt uppsatta regler.
  • Det är farligt att dopa sig. Det strider mot medicinsk etik och är förenat med stora hälsorisker för individen.
  • Det skadar idrottsrörelsens trovärdighet. Doping utgör därför ett allvarligt hot mot idrotten som ungdomsorganisation och folkrörelse.
  • Det kan vara olagligt att dopa sig. Att hantera eller inta enligt svensk lag förbjudna preparat kan ge upp till sex års fängelse. Bakgrunden till den svenska lagen är de stora hälsorisker som den typ av doping medför.

Olika former av doping

Doping kan ske på olika sätt. Allt från medvetet fusk med tunga dopingpreparat till obetänksamt användande av läkemedel och kosttillskott. Här följer några exempel på olika typer av doping.

Anabola Androgena Steroider (AAS) 
Det vanligaste fuskpreparatet bland såväl elitidrottare som motionärer är AAS. 
Läs mer om AAS på Dopingjourens hemsida.

Bloddoping
Bloddoping förekommer främst inom uthållighetsidrotter på elitnivå. Det går i korthet ut på att med förbjudna metoder öka mängden röda blodkroppar i blodet och därmed öka syreupptagningsförmågan. Det finns några huvudsakliga metoder att bloddopa sig.

Autolog bloddoping där man tappar sitt eget blod vid ett eller flera tillfällen och separerar de röda blodkropparna som kyl- eller fryslagras för att sedan återinföras några dagar innan en viktig tävling.

Homolog bloddoping innebär att man använder lagrat blod från en annan person med samma blodgrupp. En tredje och enklare metod är att injicera Erytropoetin (EPO) som är ett hormon som stimulerar kroppen att producera röda blodkroppar. Det finns även andra substanser som kan ge liknande effekter som EPO.

Doping via bruk av läkemedel 
Det kan handla om självmedicinering eller om slarv och okunskap om gällande dopingregler. Oavsett varför man använt ett läkemedel så är det personliga ansvaret detsamma. Ett bra hjälpmedel för att se vilka mediciner som klassas som doping är Röd-gröna listan

Doping via kosttillskott som innehåller dopingklassade substanser
Många svenska idrottare på internationell elitnivå uppger att de inte använder 
kosttillskott utan satsar på fullvärdig kost istället. Risken att få i sig dopingklassade substanser är störst vid bruk av kosttillskott som utlovar ökad vikt, styrka eller prestation. Den vanligaste dopingsubstansen i kosttillskott är amfetaminliknande stimulantia. Det förekommer även kosttillskott som är preparerade med substanser som omvandlas till AAS eller påverkar den egna produktionen av hormoner. 

Doping via droger
Cannabis och kokain klassas som doping om de intas i anslutning till tävling. På senare år har antalet drogrelaterade dopingfall ökat bland elitidrottare. Det handlar oftast om idrottare som drogar sig av andra skäl än att fuska i sin idrott. Men det är en oroande trend då dessa droger också är förbjudna att använda enligt den svenska narkotikastrafflagen.

Historik 

Dopingmedel har använts sedan urminnes tider. Det finns bland annat beskrivet i förteckningen över kinesiska läkemedel "Pen Ts ao" rekommendationer från läkare till idrottsutövare i Kina redan för 5 000 år sedan. Blad från "Ma Huang" (ephedraväxt) användes för att framställa stimulerande te. 

Från Latinamerikas tidiga historia finns rapporterat anmärkningsvärda bragder som utförts med hjälp av vad vi i dag skulle kalla doping. Män ur inkafolket sägs ha sprungit mellan inkas huvudstad Cuzco och Quito i Ecuador (1 750 km) på 5 dygn tuggande på cocablad. Folk ur en stam bland Utoastekerna i Sierra Madre i norra Mexiko tog hjälp av peyote (en slags kaktus) för att utföra 72-timmarslöpningar. I antikens Grekland användes också olika svampgifter vid olympiska bragder. 

Det första kända dopinganvändandet i mer närliggande tid anses vara den simmare som år 1865 enligt uppgift tog stimulantia för att ta sig över engelska kanalen. Samma år diskuterades det i tidningarna om det var rätt att kanalsimmarna i Amsterdam skulle få använda dopingmedel. 1886, inträffar det första dokumenterade dödsfallet på grund av doping, då en engelsk cyklist avlider under cykelloppet Paris-Bordeaux efter en överdos av trimetyl. "Mirakeldrycker" användes flitigt under denna tid, bland annat koffeinblandningar och socker upplöst i eter. 
 
I början av 1900-talet förekom doping med hjälp av blandningar av stryknin, kokain och konjak inom boxningssporten. Under andra världskriget utvecklades amfetaminpreparat som Pervitin och Methedrin i syfte att öka soldaternas uthållighet. När idrottens utveckling på nytt tog fart efter andra världskriget var det fortfarande olika typer av stimulantia som förekom som dopingmedel. 

Anabola androgena steroider (AAS) 

Det första manliga könshormon som renframställdes var testosteron, vilket syntetiserades redan 1935. Tidiga studier visade att testosteron hade både anabol (muskeluppbyggande) och androgen (förmanligande) verkan. AAS prövades under andra världskriget på tyska soldater i syfte att göra dem mer aggressiva och användes även i försök att behandla svältoffer. 
 
Under 50-talet utvecklades AAS i syfte att behandla avmagring hos cancerpatienter och för att öka återbildandet av muskler efter skador eller större operationer. Senare användes de även för brännskador, bröstcancer, njursvikt och vid nedsatt benmärgsfunktion.  
 
1954 publicerades en rysk vetenskaplig rapport som var den första som talade för att AAS kunde användas för att öka prestationsförmågan hos idrottsmän. Den följdes snart av flera liknande rapporter från USA. Ganska snart började AAS användas inom kraftsporterna och under 60-talet spred sig bruket bland elitidrottare och kroppsbyggare. 
 
Det rådde en ganska aningslös inställning till AAS bland idrottsmän och tränare under 60 och 70-talet, då det snarare betraktades som något slags kosttillskott. Först en bit in på 80-talet började vetenskapliga belägg publiceras som visade på en rad allvarliga biverkningar. Det dröjde ända in på 90-talet innan dessa kunskaper spridit sig till en bredare allmänhet. 

Dopingkontrollernas intåg 

1967 beslöt Internationella Olympiska Kommittén (IOK) att bilda en medicinsk kommitté. 1968 upprättade denna kommitté sin första lista över förbjudna preparat. Under både vinter- och sommar OS 1968 genomfördes systematiska dopingkontroller med urinanalyser, men först vid OS i München 1972 genomfördes de i stor skala (2 079 urin- och blodanalyser på 15 dagar).  
 
Först 1975 förbjöds AAS inom idrotten då tillförlitliga analysmetoder hade presenterats året innan. De första regelmässiga dopingproverna gällande anabola steroider togs på 1976 års Olympiska spel. 
 
1977 tillsatte RF en dopingkommission. 1979 antog RF egna dopingregler. 1981 infördes regler som möjliggjorde tester utanför tävling (out-of-competition) och samma år utfördes de första svenska nationella dopingproverna vid tävling. 1982 utfördes även tester utanför tävling vilket först i slutet av 90-talet blev praxis även internationellt. 1985 gjordes drygt 1 000 dopingkontroller i Sverige.  
 
Sedan 1991 har det utförts över 2 000 dopingkontroller per år i Sverige. Under åren 2001 till 2004 ökades antalet kontroller med 500 per år till 4 000 dopingprov per år. Sedan dess har antalet legat mellan 3 500 och 4 000 dopingprov per år. Fram till år 2019 har RF utfört över 100 000 dopingprov. 

Ben Johnson upprörde världen 

Antidopingverksamheten har mest uppmärksammats vid de Olympiska spelen. När Ben Johnson avslöjades som dopad efter den otroliga 100 meters finalen i OS 1988 upprörde detta en hel värld och den efterföljande debatten utgjorde startskottet för en intensiv och väl behövlig utveckling och prioritering av antidopingarbetet. I dag är dopingproblemet uppmärksammat och erkänt i hela världen. 

Gemensamma dopingregler införs 

Före 2004 kunde olika idrotter ha egna regler som styrde hur man hanterade dopingfrågor vilket medförde att dopingfall kunde behandlas helt olika beroende på vilken idrott det handlade om. Likaså kunde olika länder ha varierande regler även om de flesta följde den dopinglista som Internationella Olympiska Kommittén då upprättade.  
 
Dessa förhållanden undergrävde omvärldens förtroende till idrottens antidopingarbete och det växte fram en vilja bland länder och idrotter att försöka ta fram ett gemensamt regelverk. Starten på denna process inleddes 1999 med den kanske mest betydelsefulla globala händelsen i antidopingarbetet. Som resultat av världsantidopingkonferensen i Lausanne februari 1999 bildandes World Anti-Doping Agency (WADA) i oktober 1999. 
 
WADA är organiserad i form av en stiftelse och är sedan sekelskiftet det organ som leder och organiserar det globala antidopingarbetet. I dess styrelse ingår representanter från alla världsdelar, såväl regeringar och överstatliga organ som från IOK och andra idrottsorganisationer.  
 
Sedan 2003 är det WADA som upprättar dopinglistan. 2004 infördes ett nytt globalt regelverk, The World Anti-Doping Code, som sedan har uppdaterats år 2009 och 2015. Ännu en uppdatering pågår och en ny version av världsantidopingkoden och alla obligatoriska standarder kommer att införas 2021. Världsantidopingkoden samlar all världens idrott under samma regelverk. 

Doping som samhällsproblem 

I svensk lag regleras dopningsbrott i dopningslagen. Inom idrotten finns det dopingregler. Det är två helt skilda regelverk som behandlar två helt olika företeelser. Inom idrotten betraktas till exempel vissa astmamediciner och många andra vanliga läkemedel som doping. I lagen handlar det endast om Anabola Androgena Steroider (AAS), testosterooch tillväxthormon. Idrottens dopingfrågor sammanblandas alltför ofta med samhällsproblemet med missbruk av AAS. Därför kan det vara bra att reda ut begreppen. 

AAS vanligast 

De som dopar sig utan att vara tävlingsidrottare har andra skäl till detta än att fuska till sig idrottsresultat. Sådan doping handlar i princip uteslutande om AAS. Missbruk av AAS är idag ett växande samhällsproblem. Detta drogrelaterade missbruk sker i syfte att förändra kroppen men också de psykiska effekterna av drogen eftersträvas. Rikskriminalpolisen rapporterar ett ökat användande av AAS bland kriminella individer. AAS ökar aggressivitet och mod och gör användarna mer våldsbenägna. Bland narkomaner förekommer AAS som en drog bland andra. 
 
Det numerärt största problemet är styrketränande motionärer med kroppsbyggarideal som tar till AAS för att snabbt öka i vikt. Bland motionärer förekommer det att AAS också blir inkörsporten till traditionellt narkotikamissbruk. Idrottsrörelsen har sedan tidigt 80-tal bekämpat doping inom idrotten och även uppmärksammat missbruket av AAS utanför idrotten. Dopingproblemen inom svensk elitidrott är idag små. Att det pågår ett massivt antidopingarbete inom svensk idrott på alla nivåer är en viktig faktor för att upprätthålla en antidopingkultur. Den ökade spridningen av AAS i samhället är dock oroande då det finns risk att problemet spiller över till den organiserade idrotten. 
 
Länkar med fokus på samhällsproblemet AAS 
Dopingjouren. Nationellt kunskaps- och informationscenter om AAS där man dessutom kan fråga experter.  
PRODIS Prevention av dopning i Sverige. Nätverk med många projekt och intressant information.