Hoppa till sidans innehåll

KRÖNIKA: Vuxnas värderingar påverkar barnidrotten


I ”Idrotten vill” står att tävlingar för barn ska vara en del av leken och resultatet ska få liten uppmärksamhet. - Vi vill stödja förbund och föreningar att fundera över om idrotten för barn måste se ut som den för vuxna, och vad som skapar ett starkt idrottsintresse på sikt, säger Karin Mattson Weijber, ordförande för Riksidrottsförbundet.

- Ledarskap definieras av de saker vi inte tillåter, sa Karin Mattson Weijber under Riksidrottsforum 2014. Vad säger du som vuxen inom idrotten, var går gränserna för ditt "inte"? Vilka värderingar har du?

Tävla är inte farligt men vuxnas värderingar av resultatet kan vara det.
Vi utbildar ledare, tränare och föräldrar (och barn) i att fokusera på prestationen, inte resultatet. I idrottspsykologin kallas det inre och yttre motivation. Många elitidrottare besöker idrottspsykologer och får lära sig att "den inre motivationen" d.v.s. att fokusera på den egna prestationen är avgörande för toppresultat. Men i barn och ungdomsidrotten fokuseras det på resultat, d.v.s. yttre motivation. Hur många gånger har vi inte hört tränare säga: - Det här är ingen dj***la lek. Medans idrottspsykologer tar emot toppidrottare med orden: - Det ska kännas som en lek, för att kunna prestera toppresultat. Använd tävlingen som motivation, lek, spänning och lärande.

 "När jag idrottar leker jag med mina kompisar"
Vad händer med de barnen som inte får sin utbildning och utveckling i idrotten, utan tvärtom, knäcks och blir en drop-out med känslan av att vara "dålig och inte duga till idrott". De som inte fått uppleva glädjen i att röra sig, i lagom ansträngning, innan de förväntas prestera på sitt "max"? De barn som av någon "anledning" inte får en relation till sin/sina tränare? De barnen som osynliggörs av tränare som saknar kompetens att verkligen utbilda barn i idrott. Vems ansvar är det? Barnets? Eller vi vuxna?

Det behövs en distinktion mellan talangverksamhet (uttagning till läger och landslag) och toppning i IF som inte alls handlar om långsiktig satsning utan om vinster här och nu? I resonemanget om talang ligger både en absolut och en relativ aspekt. De kan handla om att bli så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar – absolut – eller att bli så bra som möjligt i förhållande till andra – relativ

Behöver vi ens kalla det bredd eller elit när det handlar om barn? Räcker det inte med att prata om att träna och tävla? 
Vi tränar tillsammans med våra kompisar, när vi sedan tävlar gör vi det mot andra kompisar? Går det att prata om medtävlare istället för motståndare? Kan vi skapa ett paradigm-skifte där barnen går före idrotten (tävling) likt det när gående fick företräde vid övergångsstället och bilarna får/ska stanna och vänta? 

Vi kan ge varje barn uppskattning för sin ansträngning istället för att belöna tidig fysisk mognad. Vi kan locka, genom bl.a. lek, barn att röra sig mer om de tycker det är roligt. Att tävla är naturligt och vem som vann är sällan lika viktigt som vilka vi tävlade med eller mot? Att möta någon som är "bättre" kan sporra till egen utveckling, så tävla är inte farligt och inte något vi ska sluta med. Men att jämföra barn med varandra när de tävlar, det är inte "barnens idrott", det är vuxnas. 

Helen Alpstig

Uppdaterad: 03 DEC 2014 13:54 Skribent: Helen Alpstig

facebook_icon