Elin betalar tiotusentals kronor för att få representera Sverige
På dagarna driver Elin Hoas ett heltidslantbruk tillsammans med sin familj på Gotland. På kvällarna tränar hon för att spela undervattensrugby i landslaget. Det är en elitsatsning som inte bara kostar blod, svett och tårar – utan också uppemot 50 000 kronor ur egen ficka varje säsong.
Nyhet
Sidan uppdaterades: 23 juni 2025
Att vara elitidrottare i Sverige innebär inte alltid att man kan leva på sin idrott. För Elin Hoas är det snarare tvärtom. Trots att hon spelar i svenska landslaget i undervattensrugby får hon ingen ekonomisk ersättning – tvärtom tvingas hon precis som sina lagkamrater själv stå för de flesta kostnaderna.
– Vi betalar för det mesta själva – läger, resor, utrustning, boende, mat och ofta en stor del av mästerskapen också. Ett VM kan gå på 30 000 kronor om inte sponsring kommer in. Ett helt år med läger och EM- eller VM-satsning kan lätt landa på 50 000 kronor, säger hon.
För att få ihop den ekonomin jobbar Elin parallellt mer än heltid på familjens lantbruk hemma på Gotland – ett arbete som inte ger särskilt mycket utrymme för ledighet, särskilt inte under sommaren då mästerskapen ofta avgörs. Gården är en småskalig, ekologisk verksamhet med höga ambitioner – kravcertifierad produktion, djurhållning, en gårdsbutik och restaurang i ständig utveckling.
– Det är ett fantastiskt ställe, men det finns ingen paus. Grönsakerna måste skördas varje dag, oavsett om jag har haft landslagsträning kvällen innan. Jag får ofta hoppa över återhämtning och fyspass. Det är inte hållbart i längden, men jag försöker hålla nivån uppe ändå, berättar Elin.
En vanlig vecka i maj innebär arbete från tidig morgon till kvällen direkt följt av flera träningspass i veckan, både på land och i vatten och vissa dagar blir det även jobb efter träningen. När det är landslagsläger packar hon väskan och lämnar gården redan fredag eftermiddag och är inte hemma förrän sent på söndag kväll.
– Jag får ta ledigt inför läger och mästerskap, men det är svårt när man vet att jobbet hopar sig hemma. Det är en stress jag alltid bär med mig, säger hon.
Trots att hon själv finansierar hela sin elitsatsning, får hon ibland höra att hon "får åka på semester och idrotta".
– Folk förstår inte hur mycket tid, pengar och kraft det faktiskt kostar. Det här är inte en hobby – det är ett helt livsprojekt.
För Elin handlar det dock om mer än bara medaljer. Undervattensrugby är en passion som också hjälper henne hantera sin ADHD och ge utlopp för sin energi.
– Under vattnet finns bara här och nu. Det är mitt andrum. Jag älskar idrotten, gemenskapen och känslan av att pressa mina egna gränser.
Framtiden är oviss. EM i Aten i år är nästa mål, men därefter vet hon inte hur länge hon orkar fortsätta.
– Varje år tänker jag att det kanske är sista gången. Det kostar så mycket – både ekonomiskt och mentalt. Samtidigt är det svårt att släppa något som man älskar så mycket.
Elin är inte ensam. Många svenska idrottare lever med liknande förutsättningar – men utan att samhället ser det.
– Det behövs en förändring. Vi talar ofta om vikten av folkhälsa, jämställdhet och att lyfta kvinnor inom idrotten. Men i praktiken står vi helt utan stöd. Det håller inte i längden, avslutar Elin.
Elin är tydlig med att hon inte söker berömmelse. Det hon efterlyser är något mycket enklare: att kunna satsa fullt på sin idrott – utan att tvingas till ett arbete för att överleva.
Fler nyheter för dig
Sidan publicerades: 23 juni 2025