Krönika: Paralympiska förebilder öppnar dörrar

De aktiva i Paralympics visar med sina prestationer att drömmar kan uppnås. De fungerar som förebilder, inte bara genom sina resultat, utan genom att synliggöra möjligheter och ge näring åt nästa generation om att utmana sig själva – och kanske nå hela vägen till de stora mästerskapen.

Men samtidigt som vi dras med i kraften av Paralympics behöver vi tala om verklighetens hinderbana. För många med funktionsnedsättning börjar inte utmaningen i träningen, utan i att över huvud taget kunna ta sig till en idrottsförening. Transporter som inte fungerar. Ledsagning eller personlig assistans som inte beviljas. Idrottshallar som saknar det mest grundläggande i tillgänglighet.

Idrottsrörelsen vill kunna erbjuda träning och tävling där man mår bra, har roligt och utvecklas – för alla. Men vi kan inte ensamma ta bort trösklarna. Samhällets stöd till personer med funktionsnedsättning kan inte stanna vid hemmets väggar – det måste också omfatta fritid, träning och tävling. Nu behöver politiken kliva fram och ta ansvar för att transporter, ledsagning och tillgängliga idrottsmiljöer blir självklarheter för alla som behöver dem, oavsett om man är nybörjare eller paralympier.

Idrottsrörelsen har tagit sitt ansvar. 2021 beslutade Riksidrottsmötet att vi tillsammans ska utveckla idrottsrörelsen för personer med funktionsnedsättning. RF och SISU Idrottsutbildarna fick helhetsansvaret och sedan dess har ett intensivt arbete pågått. Kunskap och ansvar har flyttats på alla nivåer. Utöver Parasportförbundets elva idrotter arbetar i dag en majoritet av förbunden aktivt med målgruppen. Danssportförbundet har exempelvis tagit över rullstolsdansen och i år tar Innebandyförbundet över ansvaret för parainnebandyn. Ridsport, simidrott, bordtennis och tennis är exempel på förbund som redan bedriver en omfattande paraverksamhet.

Principen är enkel: vi motverkar parallella system och inkluderar personer med funktionsnedsättning fullt ut i verksamheten. Det är så ett samhälle byggs – inte genom att separera utan genom att inkludera.

Men vi har fortfarande långt kvar. Personer med funktionsnedsättning har generellt sämre levnadsvillkor och för denna grupp är idrottens betydelse särskilt stor. Det vi kan lova är att idrottsrörelsen fortsätter att prioritera och utveckla arbetet för att fler ska kunna idrotta. Det vi behöver av beslutsfattare är att hinderbanan tas bort – den som fortfarande utgör en avgörande tröskel till idrottsrörelsen.

Här i Milano Cortina är kraften och viljan tydlig. Men för att nå bortom inspiration till handling måste hinderbanan röjas. När vi lyckas med det kan vi gå bortom dröm och löfte till att bli en tillgänglig idrottsrörelse för alla.

Anna Iwarsson
Ordförande Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna
076-344 50 60