Åsa Christensen

Åsa vill bygga trygghet - då vågar alla ta plats

– Det är underbart att se ungdomar ta plats och utvecklas, säger hon.

Tänk sport och Luleå, och de flesta får upp bilder av ishockey eller basket i sitt inre. Men en av landets ledande föreningarna i en mycket mindre idrott har sitt fäste här.

Isbrytarna, heter kanotpoloklubben som har tagit mängder med SM-guld, även om det inte är det primära i verksamheten.

Sommartid är det träning i öppet vatten – och vinterhalvåret blir det simhallen som är arenan.

– Jag har hållit på med kanotpolo nästan hela mitt vuxna liv. Egentligen tänkte jag börja paddla, men så var det någon som frågade om jag inte skulle testa kanotpolo? På den vägen är det, säger Åsa som varit såväl landslagsspelare som förbundskapten.

Men hon engagerar sig inte just nu i eliten. Hemma i Luleå har hon en ungdomsgrupp som hon ansvarar för och hon berättar lite hur hon jobbar.

– Som aktiv handlar det mycket om att leda sig själv och sin egen utveckling, säger Åsa, som förespråkar mycket delaktighet.

– Jag brukar ge mina tjejer och killar små uppdrag för att öva på att ta ansvar och leda. Det kan vara att samla laget, coacha sina kompisar under en halvtidspaus, hålla i övningar eller hjälpa till att fixa frukostgröten på ett läger. Ofta saker vi redan pratat om eller gjort för att de ska vara trygga. Det kan också vara att de är hjälpdomare vid en match. Jag strävar efter att ha en stor trygghet i gruppen, då är det lättare för alla att ta ansvar. Ur det växer så småningom ett slags ledarskap fram.

Om du skulle definiera ordet ledarskap, hur låter det då?

– Något som kanske missuppfattas ibland är att ledarskap handlar om makt. Så ser jag inte alls det. Ledarskap för mig ska locka fram det bästa hos alla individer. Det handlar om att ta ansvar och delegera ansvar så att ungdomarna jag tränar får öva på att ta just ansvar – både för sig själva och för övriga gruppen. Då är steget inte långt till att det faktiskt är ett ledarskap som även de utövar. Jag leder grupper med massa ledare i, skulle man kunna säga.

Åsa är dessutom fotbollstränare för ett lag med flickor födda 2009. Hon ser likheter mellan ledarskapet i de två vitt skilda idrotterna – men också mängder av olikheter.

– I kanotpolo har vi mixade grupper med spridda åldrar, vilket gör att det blir lättare att skapa tryggare miljö och stämning. Där finns en stor frihet i att utforma kulturen och det är en mer flexibel idrott. Fotbollen har ju sina fasta ramar, på gott och ont, där är mycket uppstyrt och fast. Alla tävlingsmomenten förväntas vara på ett visst sätt, med serier och cuper, säger hon.

Du har varit inom föreningslivet hela livet och varit ledare i massor av år. Utvecklas du fortfarande som ledare?

– Ja, varje dag. Det måste finnas en glädje i det för att kunna utvecklas. Sedan ställs man ständigt inför nya situationer som ska lösas. Men så är ju hela livet, en ständig utveckling, det är inte bara kopplat till ledarskapet inom idrotten.

Hur förkovrar du dig och hämtar inspiration?

– Jag inhämtar nog det från alla möjliga håll, inte minst genom att titta på andra och hur de gör. Eller titta på mästerskap, försöka förstå hur utvecklingen har skett, och då även inom andra idrotter. Alla har ju samma utmaningar, som ”hur ska man få ihop gruppen”, till exempel, svarar Åsa.

– Jag gillar att jobba mycket med bilder och att visualisera saker. Att man tillsammans med sin grupp kan studera olika saker – exempelvis tekniska detaljer och sådant.

Isbrytarna har också skapat en ungdomssektion, bara för att tjejerna och killarna ska lära sig i tidig ålder vad det innebär att ta ansvar och påverka i en förening. Här ska de lära sig ledarskap och demokrati i praktiken genom att ha möten, dokumentera, planera och genomföra aktiviteter. De får prata om vad de vill göra och hur man ska få in pengar till det man vill göra – de får börja öva på saker som en vanlig styrelse gör.

Trots all tid som Åsa lägger ner på kanotpolon och fotbollen ser hon ingen anledning att trappa ner. Men det där med fotbollen var inte riktigt meningen.

– Jag gick dit i syfte att kanske vara lite lagledare och hjälpa till lite administrativt. Så en dag stod jag där som tränare och ledare istället. Jag gillar ju utveckling och då blev det väl lite naturligt för mig, gissar jag.