Nuvarande utställning

Elisabeth Westerlund – No Pain No Gain

4 oktober 2024 – 12 januari, 2025
Vernissage torsdag 3 oktober, 17-19

Höstens utställning presenterar en ny installation av Elisabeth Westerlund. Strimlade textilier bildar ett landskap för betraktaren att röra sig igenom, en plats att uppslukas av, både visuellt och mentalt. De färgstarka resterna av trändingsplagg rymmer inte längre några kroppar, men desto fler associationer till hur långt vi är beredda att gå.

Salt, svett och vatten – om sportens roll i parfymindustrin

I samband med utställningens tema bjuder vi nu in till föredrag och workshop med Victor Langer, konst- och parfymhistoriker. 13 / 11, kl. 18 –19.15. Läs mer här.

Att ha vad som krävs

Efter ett nyligen avslutat sommar-OS i Paris finns förutom alla ögonblick fyllda av spänning och förväntan även en mängd bilder av atleter, utmattade efter tävlingsmomenten, kvar på näthinnan. En del triumferande, andra besvikna över utebliven medalj på grund av en närmast försvinnande liten marginal. Gemensamt är att de alla givit sitt yttersta och fullständigt uttömt sina kroppars resurser. Elisabeth Westerlund visualiserar i sin färgstarka installation No Pain No Gain just denna stund, när tävlingen är över och anspänningen släpper.

Med färgglada textilremsor har Westerlund skapat en form av landskap för betraktaren att röra sig igenom, en plats att uppslukas av, både visuellt och mentalt. Vad de färgade ”penseldragen” utgörs av är inledningsvis inte helt lätt att uppfatta, men efter en närmare mönstring kan remsorna identifieras som strimlade träningskläder. Kvar av de bjärt färgade plaggen finns dock endast de skelett som sömmarna utgör medan större delen klippts till remsor som ringlar ner på golvet och bildar små pölar. Kvar i de färgstarka resterna finns inte längre några kroppar men desto fler associationer till hur långt vi är beredda att gå, såväl i privata som elitidrottsliga sammanhang.

Elisabeth Westerlund har i sitt konstnärskap länge använt en mängd olika ting som finns omkring oss i vardagen för att undersöka, definiera och rekonstruera vår omvärld. Även om skulptur, teckning och måleri kan ses som utgångspunkter skapar hon med sina verk snarare ett slags materialmässiga hybrider där allt ifrån köksattiraljer, stearin och frön från tallkottar till tapeter, brodergarn och gnistrande glaspärlor hämningslöst förenas i visuellt stimulerande skulpturala installationer eller collage.

Mönster och urklippta delar av mönster har spelat en stor roll i hennes arbeten. Skapandet sker med lågmälda men distinkta förskjutningar i form av små tillägg, eller lika gärna borttagande, av någon beståndsdel av det använda mönstret. Urklippta detaljer ur fotografier eller remsor av vykort beblandar sig med tygfragment och möbeltextilier. Papper och tapeter får tillägg av broderier eller levande blomblad. Alla dessa konstnärliga korsningar utmanar betraktarens seende och bidrar till att ständigt vässa vår blick.

Under de senaste tjugo åren har hon skapat flera offentliga verk. Bland de senare kan nämnas I ljuset från Vintergatan som 2021 installerades i ett fyra våningar högt ljusschakt på St. Görans sjukhus i Stockholm. Här har 50 000 glaspärlor omsorgsfullt monterats i ett rutnät i fem olika organiskt formade stålramar. Respektive ram är fylld av pärlor i fem olika färgtoner, i botten jordnära grönt och högst upp himmelsblått. Pärlorna glittrar i dagsljus men glimmar än mer när mörkret faller och de enbart träffas av schaktets starka belysning. Ett annat exempel på Westerlunds träffsäkra användning av i konstsammanhang okonventionella material är det verk hon skapat för Kristinebergsskolan i Stockholm, Omkring oss, inom oss från 2012. I en byggnad som är fylld av arkitektoniska detaljer från såväl 1800- som 1900-tal valde Westerlund att arbeta med en mer samtida detalj som är så vanlig att den närmast är omärkbar. Här har ett par tusen meter helt ordinär vit elkabel löpt amok över trapphusets väggar och slingrar runt som en relief i amorfa spiralformer, likt höjdkurvor på en karta eller mönstret i ett fingeravtryck. Precis som vid beskådning av moln träder olika figurer fram för betraktaren, ung som gammal, frammanade av egna erfarenheter. Den vita kabeln är fäst med ett stort antal vita kabelklamrar vars blanka spikhuvuden likt pärlor eller paljetter reflekterar ljuset och allt framstår som ett gigantiskt monokromt broderi.

En återkommande frågeställning i Westerlunds arbeten är hur saker och ting definieras och hur mycket som kan reduceras från något innan det övergår till att bli något annat. Några tidigare verk som även de utgått från klädesplagg pekar fram mot hennes nya installation. För tjugo år sedan gjorde hon en grupp verk med den gemensamma titeln Undone. Det hela började i en filosofisk frågeställning om var saker börjar och slutar men kom i slutänden att handla om den bräckliga människokroppen och dess gränser. Stickade mössor och vantar repades upp ända tills endast deras toppar återstod. Garnet som repats upp ringlades runt det resterande fragmentet vilket transformerade det ursprungliga objektet till en helt annan, betydligt mer omfångsrik form. Med verken utlagda på golvet trädde plötsligt en berättelse fram om plaggens ägare och vart de tagit vägen. Det blev för henne omöjligt att blunda för hur mössor och vantar tycktes ha lösts upp, smält, och nu flöt omkring på en blank yta där plaggens bärare tycktes ha sjunkit genom golvet. Erfarenheten fick henne att konstatera att konst som görs av kläder alltid kommer att handla om kroppen, vare sig det är den ursprungliga intentionen eller ej.

Ytterligare ett klädbaserat verk som har en direkt tråd in i den alldeles nya installationen är skulpturen Red, från 2011. På en galge hänger en grön skjorta, ursprungligen tätt mönstrad med blåa och röda blommor. De blodröda blommorna saknas dock, de har klippts ut och sytts ihop till en lång girlang som rinner ur plagget och bildar en sorglig pöl på golvet, likt livet som runnit ur en kropp. Kvar på galgen finns bara skelettet av den en gång så blomstrande skjortan. Med små medel väcker Westerlund med ett enkelt sönderklipp plagg tankar om livets förgänglighet.

Åter till det nya verket, No Pain No Gain, den installation som Elisabeth Westerlund skapat för Konsthall 16 med såväl trötta idrottare och elitidrottens baksida i åtanke som de vinster träning och fysisk ansträngning erbjuder. Som så många gånger tidigare tar hennes verk hela rummet i anspråk. Till en början är det lätt att tjusas av de starka färgerna och det rent visuella, men när textilierna efterhand identifieras som träningsplagg kan associationerna övergå till personliga erfarenheter, minnen från skolgymnastiken, (för) hård träning i egen eller organiserad regi, eller kanske lyckoruset efter en riktigt bra löprunda. Verket utgör en metafor för livets alla former av ansträngningar, såväl fysiska som mentala. De tomma plaggen gestaltar utmattade kroppars positioner, de skildrar kroppar som överansträngts och dränerats. Samtidigt rymmer de positiva konnotationer; hur hårt arbete och fysisk aktivitet på många sätt kan ge mycket tillbaka och förbättra vår hälsa och vårt välbefinnande. Elisabeth Westerlund ställer med sin installation en mängd frågor. Vad finns kvar efter en rejäl kraftansträngning? Var skall gränsen dras? När går någonting njutbart över i en plåga? Hur mycket är jag redo att satsa? Oavsett vad du vill uppnå i livet krävs ofta att någon form av smärtpunkt nås – No Pain No Gain.

/Ulrika Levén, curator

Elisabeth Westerlund är född 1965 och bosatt i Stockholm. Hon gjorde ett projektår på Kungl. Konsthögskolan 2005–06, gick på Empire State College, Studio Program, New York 1989–90 och Birkagårdens Folkhögskola 1987–89. Hon har ställt ut i Sverige och internationellt sedan 1993. och representeras sedan 2006 av Björkholmen Gallery. Westerlund finns bland annat representerad i samlingar på Moderna Museet, Malmö Konstmuseum och Statens Konstråd.

elisabethwesterlund.com