Krönika: Idrottens egenvärde och mervärde

I veckan bjöd RF-SISU Blekinge in företrädare från kommunerna, regionen och länsstyrelsen i Blekinge till en inspirerande förmiddag om framtidens idrottsanläggningar och idrottsmiljöer. Jag hade förmånen att få inledningstala samt lyssna till diskussionerna. Jag noterade särskilt att det är strategiskt viktigt att kommunen har ett idrottspolitiskt program och att vi i idrottsrörelsen kan bistå med fakta och kunskap. Ett annat ledord var samverkan, både mellan kommunerna och mellan kommunerna och idrottsrörelsen.

Under gruppdiskussionen lutade sig en av deltagarna fram över bordet och sa; ditt inledningsanförande skulle alla kommunpolitiker behöva ta del av, från det första ordet till den sista punkten. En annan sa, du måste fortsätta säga det här när du reser runt i landet. Vi behöver höra det här för att lära oss att förstå ert uppdrag.

Och det är nog precis så. Jag och vi alla i idrottsrörelsen behöver berätta och återigen berätta vad vi gör och vad vi bidrar med. Men också förklara vilket stöd vi behöver för att kunna fortsätta. Så den här gången vill jag dela med mig av delar av mitt inledningstal i Blekinge – och faktiskt också från talet vid extrastämman för några veckor sedan. För er som känner igen er – hjälp mig gärna att dela berättelsen om vad vi gör och bidrar med där ni befinner er. För er som läser detta för första gången – var säkra – ni kommer att höra det igen.

Som den samhällskraft vi är med 19 000 föreningar, närmare 750 000 ledare och över tre miljoner medlemmar spelar det roll vad vi gör. Men vi bedriver inte idrott i alla dess former för att göra samhället bättre.

Nej, vi håller på för att idrottandet har ett egenvärde. Vi blir glada, skönt trötta, känner gemenskap. Vi testar våra gränser, lär oss nytt. Vi förlorar ibland, vinner andra gånger. Ingen gör det för att samhället ska bli bättre. De idrottar för sin egen skull. För att de älskar det. Det är det som kallas för egenvärde. Och egenvärdet är en förutsättning för idrottsrörelsens mervärde, eller idrottsrörelsens samhällsnytta.

Den svenska idrottspolitiken bygger på en symbios mellan egenvärde och mervärde.

Egenvärdet skapas bäst av en fri, självständig, demokratisk idrottsrörelse. En idrottsrörelse där varje förbund och förening formar sin verksamhet.

För att en idrottsförening ska få möjlighet att gro, spira och blomma behöver vi goda förutsättningar. Plats att vara på, ekonomiskt stöd och rimliga regelverk. Under lång tid har vi fått det av samhället.

Landets kommuner är idrottsrörelsens viktigaste medspelare. De skapar plats för vår mångfald av verksamheter. Ofta bygger och sköter kommunerna våra anläggningar, ytor och miljöer. I andra fall ser de till att vi får arrendera mark eller nyttja skog, luft och vatten. Räknat i kronor stödjer kommunerna oss med minst sju gånger mer än staten.

Men för att vi ska få dessa goda förutsättningar behöver vi ge tillbaka. Vi behöver visa på idrottens mervärde. Allt det samhällsnyttiga som flödar ut när egenvärdet är som störst. Då fostrar vi i demokrati, ger en meningsfull fritid, minskar risken för livsstilssjukdomar, utvecklar social kompetens, minskar risken för psykisk ohälsa och mycket mer.

Det är det som kallas för det implicita kontraktet – det offentliga ger oss goda förutsättningar, frihet och förtroende, mot att vi utvecklar bra verksamheter som lockar många och vars egenvärde är så starkt att mervärdet eller samhällsnyttan ger mångdubbelt tillbaka. Ett mervärde som våra politiker kan visa för väljarna och förklara att alla de gemensamma resurserna i form av skatter och mark eller plats som satsas på idrottsrörelsen är väl investerade.

Även om stat och kommun på många sätt ger oss goda förutsättningar, så skulle vi kunna göra så mycket mer om ett antal flaskhalsar försvann. Vi måste få till en rejäl satsning på idrottsanläggningar och idrottsmiljöer. Har vi ingen plats, blir det ingen idrott.

Till skillnad från våra nordiska grannar har den svenska staten inte tagit ansvar för idrottens infrastruktur – platsen att vara på. Det måste ändras.

Ett bra första steg vore att inrätta en nationell anläggningsfunktion, gärna med den danska LOA-fonden som förebild. Det andra är att träffas så som vi gör idag. För att lära av varandra och dela goda erfarenheter. Jag ser verkligen fram emot det.

För mer information kontakta

Anna Iwarsson
Ordförande Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna
076-344 50 60