Selektering och nivåindelning

Att välja ut de för tillfället bästa eller de som bedöms bli de bästa till matcher, läger, lag eller träningsgrupper.

En form av selektering där de bästa vid ett givet tillfälle får fördelar i tävlingssammanhang.

Det innebär att helt inrikta sig på en idrottsgren eller disciplin.

Nivåindelning innebär att dela in grupper eller lag utifrån färdighetsnivå. Permanent nivåindelning blir i praktiken samma sak som selektering.

Nivåanpassning innebär att dela in gruppen utifrån färdighetsnivå i olika övningar eller moment.

Det varierar vilken ålder man menar. I RF:s riktlinjer står det att det inte ska finnas någon elitinriktad verksamhet för barn under 13 år. Därför utgår många från att det är tidigt när selektering görs innan dess.

Det är inte en självklar ålder. Åldersgränsen har funnits länge och uppstod eftersom det fanns ett upplevt behov av att sätta en åldersgräns. En del SF har valt att ha en högre åldersgräns för sin verksamhet.

Nej, det är inte alltid fel med selektering. Men det är viktigt att man gör det så sent som möjligt.

Vi vet idag att talangurval som görs under puberteten eller till och med tidigare har en väldigt svag koppling till långsiktig utveckling och vem som blir bäst som vuxen.

Att leta talanger bland barn och välja ut dem – och välja bort andra – är helt enkelt ett väldigt ineffektivt sätt att få fram framtida idrottsstjärnor.

Selektering bör göras så sent som möjligt. Man ska inte läsa åldersgränsen som att 13 år är en bra ålder att börja. Tvärtom är det i början av tonåren och under puberteten extra viktigt att vara rädd om sammanhållningen i gruppen och motverka all form av utslagning.

Risken är att barn och unga mår dåligt och att fler slutar idrotta – både de som blir bortvalda och de som blir utvalda.

Om man inte blir utvald känns det inte lika roligt att idrotta. Man kanske inte känner sig tillräckligt bra på sin idrott, och att gruppen splittras, vilket påverkar känslan av gemenskap och annat som påverkar motivationen. Det känns inte lika roligt att idrotta och barnen väljer själva att sluta.

Även för de utvalda barnen kan motivationen påverkas negativt. Det första urvalet är ofta starten på många urval. Det kan bli en pressande situation som gör att idrottandet inte längre känns lika roligt, vilket gör att man slutar.

Det är inte svårt att se vem som är bäst för stunden eller vem som har en viss fallenhet för en idrott.

Däremot har det visat sig att motivationen och en bra stöttande miljö spelar minst lika stor roll för hur bra man kan bli.

Utveckling är något väldigt komplext (och det ska vi låta det vara) – därför är det viktigt att se ”talang” som något som finns i alla barn och som man ska försöka ge rätt förutsättningar.

Absolut, men hur många fick aldrig chansen? Hur många missade vi?

De barn som väljs ut får bättre förutsättningar. De känner sig bekräftade, duktiga på sin idrott och man riktar mer resurser till de barnen. T ex fler och bättre tränare och träningstider. Då är de troligt att de blir bättre. Åtminstone kortsiktigt.

Då känner sig kanske ledare eller föräldrar bekräftade i att man gjort rätt som valt ut just de barnen, trots att vi inte vet vilka barn som har potential att bli bäst som vuxna.